Charlotta Preger

Jag är glad för att mattetentan är skriven. Jag gjorde mitt bästa och svarade, klurade och räknade på alla frågor. Om jag har tänkt fel någon gång tänkte jag att man kan ju få poäng för att man har gjort nästan rätt. Men brukar få det i matten. Jag har ändå ett litet hopp om att jag kan ha klarat den, men om jag inte gjort det så är det inte hela världen för då får man bara plugga lite till och sen är det omtenta. På onsdag om en vecka vet jag, fram till dess är matten undanstoppad längst in i garderoben och glömd. Iaf det som var på tentan. Nu på torsdag får jag även resultatet på kemitentan och borde få svaret från biologin eftersom det är 3 veckor sen jag gjorde den tentan. Men de känns bra. snart har jag tenta i fysik, sen är det lov och sen ar jag tenta i kemi. Det känns som jag har tenta hela tiden.
Efter tentan åkte jag in till stan och handlade paket till mitt nyfödda kusinbarn Nils. Det är så himla kul att hansla barnsaker, jag önskar jag hade fler att handla till det är så mysigt. Nu är jag hemma, Carls pappa och bror är här och vi har en slappardag. Jag förstår inte att man kan bli så trött efter en tenta, man använder bara huvudet men det känns i hela kroppen. Nu är det i alla fall slut på mina jobbiga drömmar på nätterna som jag haft under veckan. Vit bakgrund med stora svarta sifror som jag flyttar fram och tillbaka, deriverar, stryker, och räknar om.
Jag tycker om er!

Vaknade kvar över 7 imorse, då klockan betyder att jag ska gå hemifrån. Min kropp somnade om och det bliv inget univetsitet idag, fast jag tycker om fysiken och fast det är fina lokaler. När jag vaknade kl 12 (måste behövt sova) så protesterade min kropp igen, den värker under fötterna och i rygg och höfter. Efter en frukost med tårar blir tanken mer och mer klar och bestämd på att min fysiska känsla är psykisk. Om det vore så, vet jag inte riktigt hur jag skulle kunna hantera det, det är nog det absolut värsta som skulle kunna hända mig nu. Men det skulle vara ett bra bevis på att det inte är bra att tränga undan sin sorg och sina upplevelser. Jag sitter med en kopp te. Matteböckerna framför mig, försöker förstå trignometrin som inte vill förstås och jag är osäker på allt. Om man kan lura sig själv så, undra om man på nåt sätt kan lita på sig själv då.
Jag kunde inte låta bli att skratta när carl ställde mig i fönstret som stod på glänt med näsan ut och sa "vad är det här?", "regn" svarade jag, "nej, luft det behöver du idag". Hans förslag var att jag en gång i timmen skulle gå till fönstret och andas luft. Kanske, om kroppen vill så blir det en promenad.

Jag är lite dålig på att blogga nu, har inte direkt  någon lust men ska försöka lite nu. Just nu så väntar jag bara på att det ska bli lördag klockan 12, då får jag ta helg efter att förmodligen ha fått underkänt på matte d tentan. Men för att tänka positivt så ska jag självklart göra allt för att klara den. Men jag vill bara att den ska vara klar för den ligger hela tiden och trycker i huvudet. Efter det har jag ingen tenta förrän den 7 dec, fysik, vilket är kul och ganska lätt och känns därför helt ok. Jag vill precis som Linnéa bara göra roliga saker nu! Kanske är det för att det är så grått och trist ute att det känns så väldigt jobbigt att göra tråkiga saker, för att man behöver verkligen det där roliga för att orka med dagarna nu. Jag vill se på bra film, läsa böcker, lyssna på musik, och ha mysfika hela dagarna. Tända ljus och dricka ett glas vin, inte sitta inne och plugga. Jag längtar fruktansvärt mycket efter julen och vintermyset, efter snö och stjärnan i fönster, adventsljusstaken och doften av pepparkaka, glögg, saffran och nejlika.
Snart snart är det faktiskt jul, tiden går fortare än vad man tror. Nu måste jag plugga så jag kan tillåta mig själv att gå på soppkalas imorgon, och träffa mitt nyfödda kusinbarn på onsdag eller någon dag snart. Jag är väldigt lycklig nu, jag trivs så himla bra här och jag är glad över att det snarare inte finns tid till allt roligt än att jag har massa tid över och inget roligt alls.

Jag sitter hemma ensam och pluggar, kl är 13 och jag har redan hunnit vara på föreläsning, träffa Linnéa, försöka få vaccin till henne, köpa en tröja (som jag egentligen inte har råd till men verkligen behövde), åka hem, äta lunch och umgås med Carl och Niklas. Nu gick de precis ut och jag ville jättegärna följa med men kände att jag måste ordna med skolan lite först. Det är tråkigt, jag hade mycket hellre varut ute på promenad och tittat på fina saker.
Jag pratade med mina vänner på universitetet idag och vi pratade om mattetentan som kommer om två veckor, alla räknade med omprov, det kändes skönt, inte lika jobbigt om jag inte skulle klara det samtidigt som jag såklart ska ligga i som en räv och verkligen försöka. Kanske kanske är det dags för att skriva första provet/tentan någonsin där jag inte blir godkänd. Nu måste jag fortsätta med min Kemi för att sen göra fysik och slutligen matte. Vad tycker ni är bäst? Är det bättre att plugga tillsammans med någon fast man riskerar att inte få så mycket gjort för att man pratar men  kan peppa varandra, eller plugga ensam där man dras till internet och känner sig tråkig. Jag undrar också vilka som läser min blogg för just nu är det några som jag inte känner till..
Jag har riktiga måndagskänslor idag.

Jag har varit lite frånvarande denna vecka på grund av att jag har haft två tentor. Först i tosdags och sen i torsdags, sluttenta i Biologi A och tenta i Kemi A, och skönt nog kändes båda väldigt bra. När jag gick från Biologitentan var det som en sten lättade från mitt hjärta, det var så skönt, och kemin hade jag inte pluggat nästan nåt till men det kändes bra ändå för jag hade hängt med på lektionen. Så nu är det bara att invänta resultatet.
Idag hade jag min första fysiklektion vilken var superkul, jag hoppas det fortsätter så! Igår var Linnéa här på soppa och Twin preks, idah har jag städat och tvättat och ska se på film, och imorgon ska jag och Linnéa och jag ha en heldag i Stockholm och sen kommer Jonas och Josefine hit på kalas och Linnéa ska sova över. Mysigt att sova över va? Men jag är ensam hemma och Aless har besök så det passade riktigt bra.
Jag är nöjd över mitt liv nu, lite stressad över matte tentan om två veckor, men det tänker jag inte på nu. Jag och Carl har fått kontrakt här till mars nu och om vi vill så får vi längre. Funderar på om man ska köpa lite mysiga saker då om man ändå ska bo här så länge!
Jag mår bra men jag saknar gruppen väldigt mycket och önskade att vi kunde bo i samma stad!
(ps förra inlägget var från carl)

Vandrandes runt i Solna


Ni kan också hitta mig på Café Opera en torsdag, övandes på partyposer

1. Vad heter du: Charlotta
2. Ett ord på fyra bokstäver: cool
3. Flicknamn: Christine
4. Pojknamn: Carl
5. Yrke: civilinjengör
6. Färg: citrongul
7. Klädesplagg: cowboyhatt
8. Mat: cheesecake (efterrätt)
9. Sak i badrummet: citrontvål (svår)
10. Plats/stad: Colombia
11. En orsak att vara sen: cool att vara sen
12. Något man skriker: Cool! =)
13. Film: Casablanca
14. Något man dricker: citrondricka
15. Band: Coldplay
16. Djur: citronfjäril
17. Gatunamn: citrongatan
18. Något du är: cool! (får man använda samma ord flera gånger? )
19. Sång: Cvalda


Det var svår bokstav...  och jag har ingen kvar att utmana.. om det inte är någon som vill igen? =)

Ja, jag har precis varit och vaccinerat mig och uppmanar nu gruppen att göra det samma!

Jag läser igenom mina gamla filosofi anteckningar från gymnasiet. Jag har skrivit så här;

Finns det en själ?
Jag är förvirrad. Jag har svårt att förklara vad tex en känsla är, borde det inte vara en själ? Samtidigt så kan jag inte tänka mig något som inte är materia, vad skulle det vara i så fall?

Jag kan ibland fortfarande känna den förvrringen, när man försöker förklara en tanke, en känsla eller sitt egna jag. Alltså att man ändå har någonting som man definierar som sitt jag. Det är då man nästan önskar att man vore lite religiös för att enkelt kunna förklara vad det var för något. Men så enkelt får det inte vara. Jag blir mer och mer övertygad om att det inte finns någonting andligt här i världen, men som sagt visst vore det härligt ibland att ha att skylla på. Varje människa skapar sitt egna liv, vi är, som sartre skulle sagt, dömda till frihet. Jag känner igen mig i det, vi är dömda till vårat medvetande, och i och med att det inte är utvecklat så kan vi inte komma att förstå allt. Vi är domda till frihet. Fast tänk också vad fantastiskt det är, att vi är medvetna om vårat medvetande. Jag tror ändå att det ger oss en stor lycka, och inte bara en stor förvirring.

Jag är fantastiskt glad över att jag bor i Stockholm, i alla fall känns det så nu. Jag kom precis hem från en kontroll hos läkaren. Jag har ju bestämt mig för att försöka kolla upp vad det är för fel på mig. Jag hade tiden igår igentligen men det blev nån tidsmiss så jag var där en halvtimme sent, blev väldigt besviken men de var snälla och lyckades fixa en ny tid till mig redan idag! Så kl 8 var jag på liljeholmen vårdcentral och fick träffa en läkare. Han pratade med mig och kände lite på ryggen och så där. Sen sa han att han skickat en remiss till labet så jag kunde gå dit och ta prov. Så jag gick dit, ganska lång väntan men ändå okej, kanske en halvtimme. Sen gick jag tillbaka till läkaren igen där vi pratade om vad vi skulle göra. Han skulle skicka efter mina papper från karlstad, han skrev ut medicin till mig och skickade en remiss till röntgen. Så då gick jag och röntgade mig! Samma dag, inom loppet av 3 timmar hade jag alltså träffat en läkare för första gången, tagit prover och röntgat mig. Är det inte fantastiskt? I Karlstad var det ju väntetid på flera månader. Så nu ska jag vänta på att min läkare ringer, svaren från röntgen kommer i eftermiddag, men vet inte om han hör av sig så snabbt, och sen ska han skicka remiss till en reumatolog på antingen karolinska eller söder. Kanske kanske kommer jag få ett svar den här gången.

Jag lyssnar på fever ray och känner musiken i hela kroppen ända ut i tårna. Det är den bästa musiken, när den känns i kroppen som en fysisk känsla. Jag tycker om känslor, Äcklet i Sartres bok är en uppysning om existensen, känn efter.. Hur känns stolen ni sitter på, eller pennan i handen? Känn med alla sinnen som om det vore första gången ni såg dem,kände dem, kanske är det då som man (enligt sartre iaf) förstår att man existerar.

Ja jag vet, min blogg har inte varit första prioritet. Jag har haft två jobbiga veckor som börjar gå uppåt igen. När jag tänker tillbaka på dem så minns jag dem mest som i den dimma och det är konstigt, mycket värk och många gånger man känner sig alldeles för nere för sitt eget bästa. Men på måndag ska jag till en läkare och kanske kanske kommer de hitta någonting. Jag ska i alla fall be om någonting som får mig att sova på nätterna och eventuellt nån värktablett.
Jag har pratat många gånger om att P3 dokumentär är så bra, för det är det verkligen, men nu har jag hittat en annan favorit på P1, Filosofiska rummet heter det. Jag tycker om det jättemycket, 40 min program där de pratar om allt möjligt, allt från diskriminering till hur man ser på tid och rum. Perfekt när man sitter på tunnelbanan. Jag tycker det är så himla bra med podcaster och vill bara använda det mer och mer.
Det jag hörde på senast var om just tid och rum, de prtade om hur man måste tillåta sig själv att se på saker ur ett perspektiv där fler än tre dimensioner finns och hur olika kulturer ser på tid. Det vanligaste som nästan alla gör är att se på framtid som något som finns framför sig och förflutna som något som finns bakom sig och sen går man mot framtiden. Men det fanns en grupp människor (kommer inte ihåg vilken) som såg det som att man istället har framtiden bakom sig och att man sen går baklänges mot framtiden, eftersom man inte ser framtiden men man kan blicka bakåt och se det förflutna. Sen fanns de också de som ansåg att man sitter i en båt stilla med ryggen framåt och att sen floden som finner under en är tiden, och att det på så sätt bara är tiden som rör sig. Jag tycker om att tänka på sånt. Jättemycket.
Nu ska jag sätta mig och plugga, jag har blivit jätteduktig och hoppas jag kan fortsätta hålla uppe mig engagemang.
Slutligen ska jag säga att jag åker till Karlstad torsdag den 29 (om en vecka) och stannar till söndag eller måndag. Vilka är hemma då? Erika? Emma? Någon annan?
Vill i alla fall träffa så många som möjligt då!

Ja, jag har ont, ont, ont. Kanske är det för att det börjar bli kallt. Jag tror det. Jag har ont i benet, det startar nån stans i rumpan och går ner längst med låret, det får mig att känna att benet är bortdomnat och tungt. så tungt att det inte går att lyfta på. Jag kan inte sova och när jag vaknar kan jag inte gå. En varm dusch och massa kläder på natten så man fastnar i lakanen. Jag hatar att sova med kläder, men gör jag inte det så tar jag mig inte upp.
Det brukar gå upp och ner men jag glömmer alltid hur det känns när man är uppe så jag blir lika förvånad varje gång det går ner. Koncentrationen försvinner och jag dricker kaffe kaffe kaffe för att hålla mig vaken på föreläsningarna. Är trött klockan tjugo och somnar tjugotvå och är ändå inte utsövd när jag vaknar.
Sängen är flyttat till väggen brevid elementet så jag kan ligga tätt intill. Jag är inte van vid att inte få justera elementen själv. Jag hatar att klaga men det känns som det är det enda jag gör nu, det enda jag tänker på. Jag försöker tänka på nåt annat hela tiden. Försöker verkligen.
Imorgon ska jag ge blod, jag är lite rädd men det känns bra. Nu vet jag att jag inte har hiv. En halv liter blod ska ur min kropp och in i någon annans, eller kanske användas för forskning.
Jag trivs i Stockholm, men jag längtar så otroligt mycket till att få ha en egen lägenhet, som är min, där jag får inreda, ha mina möbler, mina färger, mitt porslin. Jag längtar otroligt mycket efter er. Min och Linnéas plan är att vi ska få alla er att flytta hit. Jag vill att vi ska lyckas.

Varför har man alltis tusen saker att göra? varför får man alltid dåligt samvete om man bestämmer sig för att ta det lugnt ett tag och varför tänker man på alla tusen saker fast man bestämt att man ska ta det lugnt?
Jag tror jag tänker för mycket.

Jag kollade igenom vad jag skrev igår och såg att det såg lite konsitgt ut, och att man nog missuppfattar det ganska mycket. SJÄLVKLART är det så att man ska kolla upp om man kanske har en diagnos. Det jag reflekterade till var ju mig själv, som förmodligen inte har något så farligt. Men jag menar om man inte kollar upp farliga saker så kan man ju dö. Men jag hoppas att ni förstod det.. men det hade jag nog inte gjort om jag läst mitt inlägg :P
Hur som helst, hade det varit så att jag trott att jag har någon farlig och sjukdom så känns det som man såklart måste veta, så man kan få medicin och sånt. Men det känns som att inte jag kommer få nån sån.
HUr som helst det som jag ville få fram var det där med fack och det tror jag ni förstod. Det farsinerar mig fortfarande...

Om ni läser Linnéas blogg får ni reda på vilken dunder helg jag ska ha!

Jag vill ha mer kommentarer... fast jag antar att ni fortfarande läser.. eller??

SAKNAR er!

Jag har funderar ganska mycket på det där hur man ser på sig själv. Tjejer i allmänhet brukar ha en ganska sne bild av sig själva, inte för att dra alla över en gräns men det har nog något att göra med hur man förväntas vara. Kanske om man säger någonting väldigt mycket så blir det till slut sant. Jag menar, en tjej får ju inte gärna säga att hon är snygg, eller smal eller bara allmänt nöjd med sig själv. Men visst är det ändå så att man känner sig ganska nöjd ibland, även om man aldrig skulle erkänna det, varken för sig själv eller för någon annan. Det är inte konstigt att man bildar en konstig uppfattning om sig själv då.
Det här med att sätta människor i fack, hur ska man se på det? Är det något som kan få en att utvecklas till det bättre eller till det sämre. Det kan i och för sig vara kanska skönt att gömma sig i, en ganska bra bortförklaring, men också något som är värt att kämpa emot för att motbevisa, i alla fall om det handlar om något negativt. Men även fast vi hatar det där med att placera folk i fack så är det väl ändå det man alltid gör, redan från första mötet. Och visst kan det vara ganska skönt ibland. Man vet vad folk förväntar sig av en, varken mer eller mindre. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt. Jag tycker det är en jättesvår och hårfin balansgång där jag på linan inte vet åt vilket håll jag ska gå.
När jag tidigare idag var hos naprapaten pratade vi om just det här med att sätta folk i fack, det som startade diskussionen var att jag frågade om han tyckte om jag skulle prova att uppsöka en läkare igen för min rygg så att jag äntligen(kanske) kan få en diagnos. Han tyckte inte att jag skulle göra det. Hans argument var att han inte tyckte att man skulle sätta folk i fack. Jag förstår ändå vad han menar, men jag kännde ändå på nåt sätt att mycket av min stress skulle försvinna om jag fick nånting. Men kanske ligger det nånting i vad han säger, jag vet inte. Men undra hur jag skulle förhålla mig till det, skulle jag , vilket jag hoppas på, försöka mitbevisa det. Sträva mot att man kan göra vad som helst trost att jag har ont, eller skulle jag använda det som ett skydd och en ursäkt? Inget skulle nog ske medvetet men det är svårt att veta nu. Och kan jag inte uppnå det där med att bevisa att man kan göra saker trost att man har ont utan en diagnos. Jag måste ju ändå kunna lite på mina egna känslor och då spelar det ingen roll om en läkare kallar det för något eller inte, jag vill ju ändå sträva mot att leva utan värk. Jag undrar farför vi har ett sånt behov av att sätta olika människor i fack, har det att göra med att vi igentligen undrar vilka vi själva är och gärna skulle vilja ha ett ordentligt svar. Det är svårt att ge ett svar när saker och ting är så abstrakta, vi vet fortfarande inte vad en tanke är. Då kanske det är bättre att bara låta det vara. Göra det bästa av saer och ting, äta bra sova bra och älska mycket. För det tror jag ändå man mår bäst av. Uppskatta små njutningar till 100 och se långsiktigt mer hela ert perspektiv. Se inte bara till slutet på näsan. Utan man får tänka sig själv som man skulle stå högt uppe på ett berg och blicka ut över hela sitt liv. Vad tycker jag är viktigt? Där är det jag ska börja, prioritera. Och prioritera små stunder som är värdefulla.